Läst: De ensamma

Jag tycker om Håkan Nessers böcker, både de som kan benämnas deckare och de andra. Tempot är lugnt, och i de fall att det är en deckare, så är det inte själva brottet och dess lösning som är det viktigaste. "De ensamma" är inget undantag. Handlingen tilldrar sig i dåtid och nutid, och ingenting är riktigt svart eller vitt (utom möjligen skurkarna i Rumänien som en del av huvudpersonerna råkar ut för). Lösningen på mordgåtan kan tyckas trivial, men inte osannolik. Men som sagt, det kanske inte är den som är viktigast i boken. Kommissarie Barbarottis funderingar kring gudsuppfattning och religion är uppfriskande, inte minst eftersom det finns en avsutten präst i boken. En präst som inte ville vara präst eftersom han trodde för mycket.

Läsvärt.