Läst: Tokyo år noll

Det finns böcker som berör. Kombinationen av ett ruggigt mordfall, ett Tokyo strax efter kapitulationen år 1945 och scener från Japans krig mot och ockupation av Kina åren dessförinnan, är oerhört stark. Jag rekommenderar till läsning, men minns att det kan vara krävande att läsa Tokyo år noll av David Peace.

Läst: En gammal skandal

Jag har läst En gammal skandal av Josephine Tey. Jag ber att få hänvisa hit för recension.

Är man intresserad av deckare av den mer klassiska typen så rekommenderar jag för övrigt just bloggen Käckare deckare!

Lyssnat: Hypnotisören

Jag har lyssnat på Hypnotisören av Lars Kepler (uppläst av Peter Andersson). Visst var det spännande, men det var lite för mycket som haltade för att jag skulle vara riktigt nöjd. Snabba, dåligt motiverade slutledningar som den sympatiske polisen snabbt hakade på. Kapitel som avslutades rätt ut i luften, jag antar som "cliffhangers", men jag tyckte det förfelade sin verkan. Hopp mellan olika personer och långa avsnitt gjorde att jag hade lite svårt att hålla sammanhanget. (Det är nog i och för sig ett mindre problem om man läser, det är lättare att bläddra bakåt i en bok...)

Jag hade lite problem med språket också. Det var ett manér i det, med metaforer och ordvändningar, som blev tröttsamt i längden.

Men spännande var det, så jag får väl ge nästa bok (Paganinikontraktet) i serien en chans också, nu när den råkar ligga i min hylla.

Läst: De kinesiska sylmorden

Vad gör man när man är förkyld? Jo, läser deckare som tilldrar sig i urgammal tid i Kina. Inte alls tokigt, mycket lättläst och definitivt intressant. Så jag kan rekommendera Robert van Guliks De kinesiska sylmorden för läsning.

Läst: Janusstenen

Elly Griffiths har blivit väldigt omskriven för sin serie deckare med arkeologen Ruth Galloway som huvudperson. Jag har nu läst Janusstenen, den andra boken i serien. (Det var den som kom in på biblioteket först...). En habil deckare, traditionell engelsk stil, inte särskilt djuplodande. En smått otrolig historia, där de historiska inslagen spelar stor roll.
Efter vad jag kan om romare och kelter, så är de historiska inslagen korrekta. Det förekommer inte några ogrundade teorier och spekulationer. Så det är ju en behållning av boken även om historien i sig själv är en smula tunn.
God underhållning för stunden är väl slutsatsen. Helt OK för hängmattan.

Läst: En mörk välsignelse

Gone Baby Gone gick på TV i kväll. En bra filmatisering av en mycket bra bok av Dennis Lehane. Nu har Lehane kommit med en bok, En mörk välsignelse (Moonlight Mile), där huvudpersonen i Gone Baby Gone, Amanda, försvinner igen. Visserligen spännande och välskrivet, men den kan inte mäta sig med Gone Baby Gone. Läs andra böcker av Lehane istället, Shutter Island eller Mystic River t.ex.

Läst: Pansarhjärta

Jag läser gärna deckare som avkoppling. Naturligtvis ska det vara en bra historia, men är de dessutom välskrivna är det ett stort plus. (Att en deckare är välskriven är inte alltid sant). Jo Nesbö skriver bra och har bra historier att berätta. Pansarhjärta är inget undantag, men det blir stundtals lite för våldsamt för mig. Jag var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund då och då för att kunna fortsätta vid ett senare tillfälle. Det är inte heller den bästa han skrivit, jämför till exempel Rödhake. På det hela taget dock bra underhållning med den rätte skurken effektivt eliminerad till slut.

Går mest och väntar...

Dottern sitter fast i snökaos i London. Inte roligt. Som tur var har hon någonstans att bo.
Under tiden har jag läst ut ett par deckare av den lättviktiga, men ändå läsvärda sorten. Blue Lightning och Raven Black av Ann Cleeves. Framförallt beskrivningen av miljön, Shetlandsöarna och Fair Isle, är värd en läsning. Jag vill åka dit! Men absolut inte på vintern.

Läst: Mordet i Eiffeltornet

Jag har läst Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner.

Småputtrigt
Lättviktigt
Rörigt
Nja

Jag håller för övrigt med recensenten i SVD.

Läst: De ensamma

Jag tycker om Håkan Nessers böcker, både de som kan benämnas deckare och de andra. Tempot är lugnt, och i de fall att det är en deckare, så är det inte själva brottet och dess lösning som är det viktigaste. "De ensamma" är inget undantag. Handlingen tilldrar sig i dåtid och nutid, och ingenting är riktigt svart eller vitt (utom möjligen skurkarna i Rumänien som en del av huvudpersonerna råkar ut för). Lösningen på mordgåtan kan tyckas trivial, men inte osannolik. Men som sagt, det kanske inte är den som är viktigast i boken. Kommissarie Barbarottis funderingar kring gudsuppfattning och religion är uppfriskande, inte minst eftersom det finns en avsutten präst i boken. En präst som inte ville vara präst eftersom han trodde för mycket.

Läsvärt.

Läst: Tryckknappsmordet

Än en gång inspirierad av Käckare Deckare har jag läst en svensk deckare av den något äldre årgången (1966). Roland Gyllander heter författaren till Tryckknappsmordet sin tilldrar sig på redaktionen till en landsordstidning i en småstad någonstans i Sverige. Och återigen får jag hålla med Käckare Deckare om bedömningen! Det här är bra!