Läst: Ghost Light

Jag har läst Ghost Light av Joseph O'Connor. Det är en av de böcker som man egentligen borde ha mer tid när man läser. Tänk er ett bibliotek i en gammal engelsk herrgård, en läderfåtölj, ett glas whiskey och massor av tid medan höststormen rasar därute. Eller en varm sommarkväll på terrassen. Jag har haft lite för lite av sammanhängande lästid för att göra den här boken rättvisa. Jag tyckte det blev långrandigt och pratigt, men den vann i längden. (En envis förkylning gav mer lästid också).

Långa vindlande berättarslingor, förflyttningar i tid och rum, välgjorda miljöbeskrivningar. En ramberättelse som tilldrar sig under en dag i London, men i den ryms minnen från ett långt liv. O'Connor kan sin Ulysses, det märks. Huvudpersonerna, den irländske dramatikern John Millington Synge och skådespelerskan Maire O'Neill har funnits på riktigt. De var förlovade, men hann inte gifta sig innan Synge dog. Boken handlar om deras kärlekshistoria, men är till stora delar fiktion.

Titeln Ghost Light kan närmas översättas till svenskans irrbloss, ett fenomen som man kan se t.ex. över myrar när sumpgas bubblar ut och självantänds. I gamla folksägner kunde de tolkas som osaliga själar som inte kommit till varken himlen eller helvetet. Maire O'Neill tycker sig se sin avlidne fästman i olika sammanhang och hon ser också ett fönster från sin lägenhet, där det sent på natten lyser en lampa.

Läsvärd, bara man ger den tid.